Hon reagerade som sagt väldigt distinkt

genom att säga aningen för nedlåtande saker om folk enligt min smak. Eftersom det hade betytt att hon hade behöft göra avkall från viss nuvarande exponering blev det ett för svårt beslut att fatta. Då började frustrationen bubbla ur näsan på henne med nedlåtande snack som följd. Men det är ofta så det blir när man ser saker och sammansättningar man inte upplevt innan. Man vill så gärna det ska vara sant, men vågar inte hoppas för mycket. Har inte upplevelsen infunnit sig eller sett allt med egna ögon är det normalt att man tar ut sin frustration på andra. Man tänker: varför har just jag haft otur och inte stött på detta tidigare? är detta fenomenet bara temporärt eller är det så här nu?

 

 

Överklassflicka från Göteborg i Dallaskläder

Det hände en märklig sak när jag bodde på Östermalm. Inte långt i från bodde nämligen en typisk fin överklassflicka i den bemärkelsen att hon hade det mest. Pappa med fin harvardutbildning och kompisar på Djursholm. Hon jobbade inom en nöjeskoncern och var ofta prydligt uppklädd i åttiotalsinspirerade kläder när hon representerade. Så man klädde sig i dallas skulle jag tippa. Av någon anledning började hon helt plötsligt skrika väldigt distinkta ord till mig men med diffus innebörd. Jag fattade inte alls vad hon menade. Men jag anade  att något inte stod rätt till med den lilla flickan. Det såg dock ut som att hon trivdes hyggligt. Nyinflyttad till östermalm med egen lägenhet och allt. Men där började jag ana oråd. Tankarna som började surra i huvudet var att hon inte hade blivit accepterad i dem inre kretsarna vilket hon kanske hade blivit lovad i samband med flytten tvärs över hela sverige. Kanske tyckte hon att hon förtjänade mer uppmärksamhet och förväntade sig att fler från dem inre mer slutna kretsarna skulle höra av sig för och umgås. Kanske hade hon drömmar om ett liv utomland i usa kanske som inte hade utvecklats som det var tänkt. Hur som helst var det i alla fall något som inte stod rätt till. Något hade uppenbarligen gjort henne missnöjd. Funderade länge på vad jag skulle göra och bestämde mig för att ge henne några exempel på arbetsområde att förkovra sig inom och folk att umgås med. Tror jag gjorde henne mer positiv och hoppfull.

Serien Satc

Vad ska sändarna i mitten göra när unga flickor kommer gående i svarta blänkande latex-leggings och sotningen börjar rinna ner för kinden i den bitande kalla vinden precis när dem passerar seven eleven där lamporna skiner som intensivast på väg till Laroy.

Vad ska ni göra när dem stackars flickorna som har suttit hemma i bromma och tittat på serien Satc från sjutton till tjugo års ålder inser att serien bara var en smutsig lek med deras kunskap, förmåga, tro och vaniljdrömmar om framtiden.

Vem ska underlätta för er då?

Vem ska hjälpa er när hundra stackars flickors ansökningar till varje middleoffice tjänst ligger och bränner i eran inbox?

Vem ska rädda er då? Vem ska ni anlita som kommunikationsexpert då? Vem kan snabbt komma upp med ett visuellt och funktionellt alternativ som motsvarar deras förväntningar om ett liv i sus och dus innan det börjar knaka på allvar.

Jag är yttert tveksam till om raden med intäkterna från tv-abonnenterna i sig självt säger dessa flickorna något som kan få dem på bättre humör. Hanteringen kring sändningen i motsvarande område i Stockholm som finns med i serien kunde varit betydligt(!) bättre. Hoppas ni har lärt er något och att det bara var ett temporärt kvinnostreck. Om ni däremot hade anlitat en stilig halv-yankee till att sammanställa raden skulle signaleringseffekterna det skapar på stan när han äter lunch på zink grill kunnat förflytta flickorna till rätt ställe så dem blir lyckliga. Nästa gång ni ’måste’ sända sådana serier bör ni alltså kontakta mig omgående. Jag skriver detta för jag bryr mig om er och är mån om att ert goda rénome bibehålls.

Ja det var bara det jag ville säga.